Mer om Eskön

För drygt 3 000 år sedan blev de högsta bergstopparna på Eskön synliga över vattenytan som då var cirka 25 meter över nuvarande havsnivå. Någon gång kring Kristi födelse kan man tydligt se att landhöjningen format två öar och för cirka 500 år sedan sjönk vattennivån så pass att dessa öar blev en. Det är den ön som vi idag kallar Eskön.

Det har funnits bofast befolkning på Eskön åtminstone från någon gång runt sekelskiftet 1200- och 1300-tal.  Kustnära Bostäder har utfört en arkeologisk utgrävning av tre stycken röjningsrösen intill den så kallade Kyrkängsvreten söder om Eskö by. Med hjälp av så kallad kol-14-metod har ett av rösena tidsbestämts till en period mellan slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Strandlinjen såg vid den här tiden helt annorlunda ut jämfört med idag. Se landhöjningskartorna från Sveriges Geologiska Undersökning enligt nedan.

Den första personen som vi har ett namn på var fiskaren Monss som bodde i Eskö by i början av 1500-talet. Monss var skattlagd för jordbruk och fiske. I 1541 års skattelängd omnämns Eskön för första gången som Äsköne. Av skattelängden framgår att Monss fiskade runt Eskön. På den här tiden var kronan (=den kungliga staten) berättigad till hälften av all jakt och fiskefångst.

Boplatserna låg före 1800-talet  på västra Eskön, medan platsen för det vi idag ser som villaområdet och småbåtshamnen (den södra delen av ön) bär på en egen, hittills relativt okänd historia. Av skogsdelningskartan från 1765 framgår det dock att området är namngivet med olika platsnamn där ordet ”Hamn” ingår på nio ställen (Hamnmarsskiftet, Hamnmaren, Hamnmarsmuren, Hamnsundsviken, Hamnsundsudden, Hamnsundsrönningen, Hamnänget, Hamnängsharn och Hamnsundsharn). Området måste därför i gamla tider ha haft en ganska stor betydelse för angöring av båtar.

En teori är att södra delen av ön varit en så kallad ”Hamna” i Sveakungarnas krigsorganisation Ledungen. En Hamna var den minsta indelningsenheten i Ledungen och hade till uppgift att, när kungen utlyste ledung, ställa upp en eller flera vapenföra män med sköld, svärd, spjut, järnhatt, harnesk och pilbåge.

Två byar ansvarade tillsammans för en Hamna, vilket i detta fall skulle kunna innebära att Eskö by tillsammans med någon annan närliggande by varit ansvarig för denna Hamna. Ledungssystemet fungerade i Sverige ända fram till 1400-talet. Med en strandlinje som på den tiden var cirka 4 meter högre än dagens nivå skulle Hamnsundsrönningen (se karta från 1765) ha varit en utmärkt skyddad vik med tillgång till sötvatten från den numera återskapade Hamnmaren som på dagens kartor benämns Östra Maren. Lokala hembygdsforskare skulle kunna se ovanstående teori som en utmaning för vidare forskning.

I Laga skiftets bysprängning 1896 ålades de stora markägarna Anders och Karin Larsson på ön att senast 1899 flytta ut sitt boende och sina byggnader från byn till östra Eskön. Mangårdsbyggnaden finns kvar på adressen Utskärsvägen 71. Vid småbåtshamnen har det tidigare funnits en ångbåtsbrygga som sannolikt varit trafikerad någon gång runt sekelskiftet 1800/1900. I samband med byggnationen av nuvarande småbåtshamn kunde tydliga rester från detta spåras i och runt vattnet.